Nu kan du boka skönhetsbehandlingar online! Besök Glamma.se redan idag.
www.bokavard.se
Just nu finns det fler än
4 600 bokningsbara tider
Bokavård.se blev listad bland sveriges 100 bästa sajter år 2015
Skriv ut artikeln

Krönika: Att stå bredvid någon som ska dö

Av Henrik Gustafson

När dödsdomen kom började vi leva – här och nu. Anna fick beskedet att cancern spritt sig till hjärnan, och vi förstod båda vad det innebar.

Anna hade lagt stor energi på att hålla familj, vänner och bekanta kontinuerligt uppdaterade om sin sjukdom och hur hon mådde. Dagen efter beskedet startade hon  Annas blogg om livet här och nu. Som framgår av min krönika ”Att leva med någon som får cancer” så hade vi ett otroligt tufft första behandlingsår som satt vår relation på hårda prov. Med bloggen som stöd vände hon all energi till mig och vår dotter Tilda. Den första månaden efter beskedet upplevde jag som väldigt harmonisk och fin. Vi förälskade oss på nytt i varandra och bestämde oss för att göra det vi länge skjutit upp – att gifta oss. Några veckor senare var det bröllop. Det blev enkelt men jättefint. Jag har många gånger tänkt att vi borde anammat tanken att leva i nuet tidigare. Vi gjorde det praktiskt genom vår dag för dag planering, men inte mentalt för vi var ju bara på tillfälligt besök i cancerlandet. Vårt riktiga liv hade vi satt på paus. Vi fattade inte att det liv vi levde var vårt riktiga liv.

Vårt riktiga liv hade vi satt på paus. Vi fattade inte att det liv vi levde var vårt riktiga liv.

Bloggen blev för oss ett ovärderligt verktyg att meddela oss med omvärlden. Vi hade varken tid eller ork att hålla ens de närmaste uppdaterade per telefon när vi hade det tufft. Bloggen fick oss att med omsorg sätta ord på våra upplevelser och känslor. Och på det sätt den berörde har både kända och okända kunnat känna delaktighet, få förståelse och visa omsorg. Dialogen som möjliggjordes var faktiskt lika viktig för våra vänner som för oss själva. Det var också jätteviktigt för mig att mina vänner och bekanta kunde känna närhet med vår situation även om den personliga kontakten med många var nästan obefintlig. I efterhand gjorde det mina upplevelser till öppen terräng, inte minerad mark. När vi till slut kunde ses, kunde vi prata om det jag varit med om utan att det blev komplicerat och svårt.

 

Efter begravningen rundade jag tveksamt av bloggen. Jag hade ett stort behov av att plocka fram det jag hade gömt i byrålådan. Förutom behovet att bearbeta genom att skriva ville jag dela med mig. Det kändes viktigt eftersom jag själv inte hade kommit i kontakt med raka öppna anhörigberättelser, särskilt skrivna från man till man. Särskilt ville jag plocka fram några skuldbelagda frågor. Men bloggen var inte rätt forum för detta.

En av de första tankarna jag brottades med direkt efter diagnosen var hur jag skulle hantera att bli ensam förälder om Anna skulle gå bort. Hur skulle jag axla hennes roll med allt vad det innebär att vara mamma till en dotter – vem skulle vara hennes kvinnliga förebild? Hur skulle det påverka mitt jobb och karriär, skulle jag kunna ha samma typ av jobb..? Det kändes som förbjudna tankar och jag behöll dem för mig själv. Jag kom snart fram till att det inte heller var oöverstigliga problem om jag skulle hamna i den situationen. Och väldigt snart blev det istället fokus på undersökningar, behandlingar och nya problem att brottas med.

När jag nu ser tillbaka på detta kan jag konstatera att jobb och karriär påverkas nästan omedelbart. I mitt fall sammanföll behovet av tidigarelagd och framförallt lång (drygt 9 månader) pappaledighet med att den verksamhet jag var ansvarig för av skulle flyttas till det utländska huvudkontoret. Som pappaledig kunde jag vara ett mycket bra stöd för Anna under det första mycket tuffa behandlingsåret. Min reflektion idag är att den som inte har den möjligheten ställs inför valet att dra ner på jobbengagemanget för att kunna vara ett bra stöd, eller att ta ett icke-beslut och troligen bli ett dåligt stöd.

I dag tänker jag att vården borde erbjuda proffsigt kuratorstöd till båda parter i en relation där någon drabbats av cancer.

Anna började ganska tidigt nätverka på Cancertjejer och jag minns att jag försökte hitta något matnyttigt även för mig. Jag hittade inte vad jag sökte men jag blev en insikt rikare. Begreppet ”strutsande män” användes som jargong med vedertagen innebörd då många upplevde svagt stöd och bristande förståelse från sina män. Som ensam småbarnsförälder med ett kvalificerat jobb förstår jag idag bättre vad dessa kvinnor menar. Jag förstår behovet att få bli avlastad både från ansvaret för hem och barn, och att samtidigt få stöd och engagemang i kampen för sitt liv.

I dag tänker jag att vården borde erbjuda proffsigt kuratorstöd till båda parter i en relation där någon drabbats av cancer. Och det borde vara en obligatorisk del av vården. Anna blev tidigt erbjuden att få kuratorstöd och utnyttjade det. Det var bra för henne men det hade varit mer konstruktivt att ge oss båda kuratorstöd från början. På eget initiativ fick vi till slut träffa Annas kurator gemensamt i parterapi. Det var specialbehandling. Och vi behövde det. Relationen hade kommit till en mycket kritisk punkt, onödigt kritisk. Vi hade tidigt behövt höra vilka relationsmässiga prövningar som väntade och prata om lösningar. Vi hade behövt ventilera frågor om döden. Vi hade behövt inse tidigare att livet här och nu var vårt liv. Man behöver hitta nya strategier för jobb och livspusslet.

Jag minns ett samtal med en kurator i samband med att Tilda hade börjat på dagis och vi började skönja ljuset i tunneln för Anna efter ett mycket kämpigt behandlingsår. Vi trodde att hon skulle kunna bli frisk. Anna själv hade kommit till insikt att hon inte ville återgå till samma jobb som tidigare. Hon önskade ett mindre krävande jobb på deltid med mer tid för hem och barn. Jag hade börjat söka nytt jobb med stor energi. Det kliade i fingrarna att få börja jobba. När jag glatt berättade för kuratorn om en process jag var inne i fick jag ett oväntat råd som förnärmade mig. Hon tyckte inte att det var en lämplig tidpunkt i livet att bli chef över 200 personer. Det som förnärmade mig var att jag innerst inne visste hur rätt hon hade och hur naivt jag resonerat. Två månader senare fick Anna sin dödsdom. Fyra månader efter det var hon borta och jag var ensam förälder.

Man behöver hitta nya strategier för jobb och livspusslet.

För egen del hade jag möjlighet att vara ett bra stöd för min partner, men som anhörig är det lätt att försaka sina egna behov. Nästan konstant känner man att de egna behoven står i konflikt med de behov ens partner har. Men resan är lång oavsett hur den slutar och man gör båda en björntjänst om man inte tar hand om sig både fysiskt och psykiskt när möjlighet ges. Vi prioriterade Annas vänkrets, inte min, och jag försakade mina intressen. Hade jag fått göra om resan hade jag försökt behålla träningen.

Efter Annas död var det tid för sorg och återhämtning. Vi skulle hitta vägen till ett nytt liv.

Senast uppdaterad:

11 januari 2012 14:21

Skribent:

Henrik Gustafson

Granskare:

Karin Lignell, 1177.se

Allt innehåll är granskat och godkänt av 1177 Vårdguidens redaktion. 1177 Vårdguiden svarar för innehållet med undantag för eventuella fel som uppstått i samband med överföringen till Bokavård.se.

1177 Vårdguiden logo Fakta och Råd från 1177 Vårdguiden
Samtalsterapi dygnet runt, alla dagar

Behöver du någon att prata med?

Våra utbildade terapeuter finns tillgängliga för dig när du behöver det som mest.
Dygnet runt alla dagar.

Läs mer och kontakta oss idag!

Till samtalsjouren

Kategorier

Få erbjudanden & nyheter!

Skriv in din e-postadress här för att få senaste nytt och bra erbjudanden från våra kliniker.

Var vänlig vänta...