Nu kan du boka skönhetsbehandlingar online! Besök Glamma.se redan idag.
www.bokavard.se
Just nu finns det fler än
5 200 bokningsbara tider
Bokavård.se blev listad bland sveriges 100 bästa sajter år 2015
Skriv ut artikeln

Reportage: När en förälder dör

Julia, Malin och Sofia har alla förlorat den person som stod dem allra närmast. De var tonåringar då deras mammor avled i cancer. 

Julia levde i en bubbla av tomhet, som inte sprack förrän mamman dog. Då drabbades hon av en stor trötthet. 

Sofia ville helst inte släppa någon för nära in på livet. I bloggvärlden fick hon det stöd hon behövde när mamman var sjuk. 

Malin valde att berätta öppet om sin mammas sjukdom. Några kompisar drog sig undan, men de flesta fanns kvar och stöttade henne.

Julia

Julia var 15 år då hennes mamma dog. Hon hade just gått ut nian.

– Min värld rasade. Mamma var vår klippa. Jag var väldigt beroende av henne, inte minst känslomässigt.

Bara fyra månader tidigare hade mamman fått diagnosen njurcancer.

– Att mamma skulle dö fanns helt enkelt inte i min världsbild.

Vidden av cancerbeskedet bedövade Julia. Hon kände ingenting och visste varken vad hon skulle säga eller göra. Omgivningen förstod henne inte alls.

– De förväntade sig att jag skulle reagera starkare och verkade tycka att det var något fel på mig, säger Julia och minns att mamman sa ”Julia, man får gråta” men att det var just det hon inte kunde.

Medan mamman påbörjade behandlingar med cytostatika kastades Julia obevekligt in i en ny tillvaro. Hon och hennes tvillingbror fick flytta till sin pappa som de tidigare bara träffat varannan helg.

– Förut när vi var hos pappa brukade vi gå ut och äta eller hitta på något kul. Mer var det inte.  Lägenheten hade aldrig varit mitt hem, berättar Julia.

Malin

Malin var 16 år då hennes mamma fick leukemi, blodcancer. Hennes första reaktion var att hennes mamma skulle dö.

– Jag tänkte att det inte får vara sant, för min mamma är den underbaraste på jorden, säger Malin.

När den första chocken lagt sig fick Malin veta att många som får leukemi blir helt friska.

– Mamma sa att hon var en av dem. Hon ville se oss växa upp och få barn. Hon tänkte inte ge upp, utan leva.

Malin har fyra syskon, men det var bara hon och hennes lillasyster som fortfarande bodde kvar hemma. Varannan vecka bodde de hos sin pappa eftersom föräldrarna var skilda.

– Inför mamma visade vi alltid vår starka sida. Det var en självklarhet för oss allihop, liksom att vi skulle hjälpas åt.

Malins mamma var pysslig och praktisk och innan sjukdomen hade hon skött nästan allt där hemma, men nu gjorde de olika behandlingarna henne väldigt trött.

– Vi ansträngde oss verkligen, men ibland blev det ändå tjafs. Det ångrar jag idag, säger Malin.

Mammans hälsotillstånd varierade från dag till dag.

– Efter en bra dag ville man gärna tro att hon skulle må lika bra dagen efter, men då kunde hon vara så trött att hon inte orkade gå upp ur sängen, utan låg bara och spydde. Det var psykiskt ansträngande.

Mot slutet fick Malin och hennes syster hjälpa sin mamma upp för trapporna.

– Hon hade inga muskler kvar i benen.

Sofia

Sofia var 12 år då hennes mamma fick cancer första gången. Ingen av de vuxna nämnde ordet cancer. Sofias mamma blev frisk, men tre år senare, då Sofia var 15 år, fick mamman cancer igen. Tumörer fanns i båda brösten, som opererades bort.  Sofias mamma fick cytostatika och strålbehandling. Hon tappade sitt hår.

– Det var väldigt jobbigt. Då ser man att en människa är sjuk. Den gången blev jag mycket mer orolig.

Sofia har dyslexi och hade haft det svårt i skolan redan tidigare. Nu sjönk betygen ännu mer.

– Jag orkade inte prestera. Mamma däremot var en kämpe. Hon fortsatte att jobba heltid inom hemtjänsten, säger Sofia.

Sofias mamma försökte hålla humöret uppe på dem båda.

– Hon kunde skoja om att hon borde klippa sig trots att allt hår redan fallit av. Jag ansträngde mig att le, men tyckte bara att det var jobbigt och ville helst gråta.

Det var en lättnad när mamman åter, av allt att döma, blev fri från cancern. Men det var för tidigt att pusta ut. Redan tre år senare var det dags igen. Hon fick diagnosen bukspottkörtelcancer. Sofia var då 19 år och inne på sitt sista gymnasieår. På nätet läste hon att prognoserna var väldigt dåliga.

– Jag pratade inte med mamma om det. Hon vägrade acceptera att hon kunde dö. Kanske var det därför hon klarade sig så länge, trots allt, säger Sofia.

Att berätta för kompisar

Julia berättade för sina vänner om mammans sjukdom, men tyckte att det var jobbigt när de kom med närgångna frågor om sjukdomen. När hennes mamma i ett sent skede av sjukdomen ville närvara vid Julias avslutning kände hon sig väldigt kluven. Hennes mamma behövde sitta i rullstol för att orka.

– Det var helt uppenbart för alla som var där att hon var väldigt sjuk. Alla tittade, även om de inte ville att det skulle märkas.

Då var det jobbigt, men i efterhand är Julia glad att hennes mamma var där.

– Det känns oerhört viktigt för mig idag.

 

Malins mamma blev sjuk under sommarlovet innan gymnasiet, så Malin hade tid att fundera över om hon skulle berätta för sina nya klasskamrater. Hon bestämde sig för att vara öppen.

– Det var tufft att berätta, men det ångrar jag inte. Det gjorde att jag kunde slappna av. Om man sitter och gråter kan det ju ses som lite mesigt annars, men nu visste alla varför.

Malin möttes av stort stöd från de allra flesta. Ett fåtal drog sig undan och slutade höra av sig.

­– De visste nog inte vad de skulle säga och var rädda för att säga fel saker. Då tyckte de nog att det var lättare att inte höra av sig alls, tror Malin.

– Visst kan man bli ledsen och förbannad, men de riktiga vännerna finns kvar.

 

Sofia berättade bara för de allra närmaste vännerna att mamman var sjuk.

– Jag har alltid haft svårt att visa mig ledsen inför andra människor.

Inte heller ville hon visa sig ledsen för sin mamma. Bara för sin bästa kompis visade hon hur hon verkligen mådde.

– Hon sa: ”Kom upp till mig och gråt”.  Det behövde jag, säger Sofia.

Talade aldrig om döden

Julia hade talat mycket med sin mamma om viktiga livsfrågor, även om döden. När mamman blev sjuk upphörde samtalen tvärt. Döden blev ett tabubelagt ämne.

– Jag vill inte ge henne ytterligare en börda genom att vara ledsen. En gång sa mamma att ”Det kanske går dåligt, Julia”, men jag svarade bara att ”Vi tar det då”. Det ångrar jag nu, säger Julia.

Julia vet inte när hennes mamma förstod att cancern skulle ta hennes liv. Julia själv vägrade in i det sista att tro att det skulle gå så illa. Vad hennes mamma tänkte är det ingen som vet.

– Troligen ville hon inte göra oss ledsna eller också så ville hon inte heller acceptera att det skulle ske.

Därför uteblev samtalen. Nu står Julia ensam kvar med alla frågor.

– Jag önskar att hon hade berättat hur illa det var. Även om vi hade blivit ledsna, oroliga och rädda så hade det ändå varit bättre. Då hade jag spenderat mer tid med henne mot slutet.

– Det finns så mycket osagt emellan oss. Det är saker jag hade velat säga, saker jag hade velat fråga.

 

Sofias mamma talade in i det sista som om hon skulle leva för evigt. Bland annat planerade hon en utlandsresa. På sätt och vis tyckte Sofia att det var skönt, men en sak gnagde.

– Jag hade aldrig sagt till min mamma att jag älskade henne. Nu kändes det väldigt viktigt. Det var inte så lätt för mig, för jag var inte van, säger Sofia.

Hennes bästa vän sa att det inte gick att gå runt och vänta på rätt tillfälle utan att Sofia bara skulle säga det rätt ut. Några dagar innan mamman dog sa Sofia orden som så många gånger fastnat i strupen: ”Mamma jag älskar dig”. Efteråt infann sig en stor lättnad.

– Jag är så himla glad att jag fick det sagt.

Roller förändras

Julia fortsatte att leva i ett sorts känslovakuum. En kväll kunde hon inte sova. Plötsligt blev hon förtvivlat ledsen. Hon bara måste träffa sin mamma. Trots att det var sent och långt efter besökstid åkte hon till sjukhuset.

– Jag bara grät och grät. Jag var jätteledsen och det kändes som det aldrig skulle gå över. Mamma tog emot mig, tröstade mig.

För första gången under hela sjukdomstiden var mamman den som kunde ställa saker till rätta och få allt svårt att bli uthärdligt.

– Den kvällen var hon den starka igen. Hon var beskyddande och höll om mig, även om vi inte pratade så mycket, berättar Julia.

En säng ordnades fram och Julia fick sova bredvid sin mamma.

– Den kvällen kommer jag alltid att minnas. Jag tror att jag reagerade så för att jag egentligen visste redan då att mamma skulle dö.

 

Malins mamma hade tidigare varit kurvig i figuren. Efter en tids sjukdom gick hon knappt att känna igen.

– Hon blev alldeles platt, både rumpa och bröst försvann. Medicinen gjorde också att hon svullnade i ansiktet.

När Malin skulle hälsa på sin mamma var hon i perioder tvungen att ha på sig rock, handskar och munskydd, eftersom mamman var så infektionskänslig.

– Det var väldigt jobbigt att inte kunna ge henne en kram, utan i bäst fall en puss i pannan. Helst skulle vi inte ha någon närkontakt alls.

Många gånger ville Malin helst inte åka till sjukhuset, men gjorde det ändå.

– Men ibland orkade jag helt enkelt inte se henne så där, utan stannade hemma. Då sa jag att jag var tvungen att fokusera på skolan, vilket också var sant.

När allt hopp är ute

Inte ens när Julia och hennes familj fått beskedet att mamman inte skulle överleva vågade de tala om tiden efteråt.

– Vi pratade om allt annat, som vilka glassorter vi gillade, sådant som känns helt oväsentligt efteråt, säger Julia.

Julias mamma blev snabbt sämre och dog efter bara ett par dagar efter beskedet. Hon var 42 år och Julia skulle snart fylla 16 år.

Malin

Medicinen togs bort när det stod klart att Malins mammas liv inte gick att rädda. Hon fick bara näring och smärtlindring. Först mådde mamman märkbart bättre eftersom hon slapp medicinernas många biverkningar.

– En dag ville hon ha kebab. Hon åt upp en hel. Det var så härligt. Visserligen kräktes hon upp allt igen, men att se henne ha matlust var ändå underbart.

Det var sista gången alla fem syskon var samlade tillsammans med sin mamma. Hon blev snabbt sämre och ofta orkade hon inte prata mer än tio minuter i taget.

– På ett sätt var det skönt att kampen var över. Man behövde inte visa upp någon fasad längre. Innerst inne hade jag ju förstått hur sjuk mamma varit, men inte velat erkänna det.

Sista dagarna kunde Malin knappt få någon kontakt med sin mamma.

– Vi satt ändå där. För att vi ville. Det kändes att hon visste att jag var där även om hon inget kunde säga något.

– Sista kvällen vi åkte dit fick jag panik när jag såg henne. Hon var inte bara min mamma, hon var min bästa kompis också, och nu skulle hon dö.

Malins mamma blev 53 år. Malin var då 17 år.

Sofia

Sofias mamma fått veta att hon inte hade långt kvar att leva ville hon åka hem från sjukhuset. Där blev hon snabbt sämre. Sofia ringde sin bror och även sin bästa kompis.

– Jag satt och höll mammas hand tills hon gick bort. Det var väldigt jobbigt att sitta där när hon verkligen dog.

När mamman drog sitt sista andetag var det tidig morgon. Sofia ringde mammans pojkvän, som var på väg dit, men dessvärre inte hann i tid.

Vårdpersonalen som hjälpt till att vaka över Sofias mamma gjorde henne fin.

– Hon låg i sängen med en liten blomkvist på nattduksbordet. En stol stod bredvid sängen så att de som ville kunde sitta hos mamma och ta farväl.

Sofia följde med bästa kompisen hem för att få några timmars sömn.

– Jag ville inte förstå att hon var borta. Då vi sovit en stund ville jag gå hem för att ta hand om henne. Jag hade nästan glömt bort att hon var död.

Sofias mamma blev 48 år. Sofia var 21 år då hon dog.

Efter begravningen

Julias mamma begravdes dagen innan Julia skulle börja gymnasiet, i en ny klass och skola.

– Jag minns att jag satt på begravningen och tänkte: ”Jag hinner inte bryta ihop nu.”

Men ganska snart kände Julia att det inte skulle fungera. Hon var gränslöst trött.

– Jag hade ingen kraft vissa dagar. Det gick bara inte att gå upp ur sängen, säger Julia.

Efter en månad insåg Julia att hon var tvungen att ta ett sabbatsår. Studieavbrottet föregicks av bråk med hennes pappa som tyckte att det borde vara bättre för Julia att ha människor omkring sig på dagarna.

– Plötsligt fick pappa två tonåringar på halsen och han blev tvungen att flytta eftersom lägenheten var för trång för alla tre. Dessutom mådde jag och min bror dåligt. Det kan inte ha varit lätt för honom.

Julia och hennes pappa bråkar om saker som hade varit självklarheter tillsammans med mamma.

– Han har ju inte varit med om större delen av mitt liv. Förut trodde jag att han inte brydde sig om mig, men det vet jag nu att han gör. Vi har kommit varandra närmare. Jag har upptäckt att han också är en bra förälder.

 

Malin beskriver sorgen efter sin mamma som en bok där man tar ett kapitel i taget.

– Det som händer i stunden är det som gäller. Vad nästa kapitel innehåller vet man egentligen inget om.

Sorgen rullar vidare och ser olika ut från dag till dag. Alla högtider innebär ett smärtfyllt crescendo, särskilt det första året.

– Och det kommer nog att fortsätta vara så hela mitt liv. När jag tar studenten nästa år, när jag gifter mig, när jag får mitt första barn. Alla dessa stunder som jag vet att jag skulle vilja dela med min mamma.

Vissa dagar tänker Malin bara i förbigående på sin mamma, andra dagar gör det lika ont som när hon nyss hade dött.

– Ibland är jag nästan på väg att ringa upp henne för att berätta något. Hon finns kvar i kontaktlistan i mobilen.

­Begravningen var inte slutpunkten på sorgen, inte riktigt början på något nytt heller, bara ett oundvikligt måste, ett kapitel i boken.

– Hon älskade liljor, så vi hade vita liljor på hennes kista.

Relationerna till syskonen har fördjupats under och efter sjukdomen, utom till den nästan jämnåriga lillasystern som också bodde hemma,

– Det har uppstått en klyfta i vår relation. Det är en självklarhet oss två emellan att inte prata om mamma mer än nödvändigt. Vi gick igenom hela sjukdomen och mammas död tillsammans. Jag tror att vi är lite rädda för att våra minnen ska gå isär. Och det skulle göra ont.

De äldre syskonen var utflugna.

– Alla förlorade vi vår mamma, men jag och min lillasyster förlorade även ett hem.

 

Sofia hade ingen äldre anhörig som dött. Hon hade aldrig varit på en begravning

– Det ska inte vara så. Det är inte rätt. Mitt livs första begravning blev min mammas, säger Sofia.

Många hörde av sig till Sofia direkt efter mamman gått bort, men sedan blev det i stort sett tyst från de flesta.

– Det är när man ska återgå till en vardag som man behöver stödet som allra mest. Då är allt bara tomhet.

Sofia har haft ett par trogna vänner, bland annat har en av mammans väninnor blivit väldigt viktig.

– Vi träffas och talar om mamma, om hur hon var och saker hon gjorde. Det håller mamma levande.

Sofia var myndig så hon fick själv ordna upp allt efter mamman, gå igenom alla saker och packa ihop hemmet. Mammans pojkvän hjälpte henne med försäkringspapper och att avboka olika medlemskap som mamman haft.

– Det var en stor hjälp. Det är skönt att slippa sådan post som dagligen påminner om att mamma är borta.

Sofias situation komplicerades av att hon just gått ut gymnasiet, men hon kunde inte hitta något jobb.

– Jag hade ju ingenstans att gå på dagarna. Man blir nedtryckt av att gå i minnena av sin döda mamma.

Hon blev också i omgångar gränslöst trött.

– Det krävdes så mycket att bara ta mig ur sängen och lägga mig i soffan istället. Ibland orkade jag inte ens det.

Goda råd till andra i samma situation

Malin vill uppmuntra alla som har en cancersjuk förälder att våga prata om det.

­– Men var beredd på att några ryggar undan. Strunta i dem. Fokusera på dem som vågar finnas där istället, säger Malin.

– ­Prata med en kurator, även om du har bra vänner som lyssnar. En kurator har annat att bidra med än en vän.

– Stå på dig. Våga säga emot de som tror att de vet vad som är bäst för dig. Ingen vet så bra som du själv. Du vet bäst hur det är för just dig. Du måste vara egoistisk i en sån här situation, även om du inte är van att vara det annars, säger Malin.

För att orka är det viktigt att tillåta sig själv att ha bra dagar.

– Känner du dig glad en dag, fråga inte varför eller tänk att imorgon blir allt nog lika illa igen, utan ta vara på just den dagen. Men vaknar du ledsen, så var ledsen.

– Gör det du vill! Inte det andra tycker att du borde. Känn det du gör, inte det som andra förväntar sig att du ska känna. Allt blir mycket lättare då, säger Malin.

 

Sofia bloggade på Cancerfondens hemsida.

– Jag fick hur mycket hjälp som helst där. Jag började redan när mamma blev sjuk sista gången. Där fanns många som hade föräldrar som var sjuka. De gav mig råd om hur jag skulle tänka eller göra i olika situationer. Det kan jag verkligen rekommendera. Om man inte orkar starta en egen blogg kan man läsa andras. Det betyder så mycket att veta att man inte är ensam.

Sofia skrev med ungefär en veckas mellanrum, men andra skrev oftare. Hon fick också stor uppskattning för att hon delade med sig.

– Att höra att mina ord hjälpt andra var bra. Så var det även för mig då jag läste andras bloggar att jag kände igen mig och fick stöd av hur de gjorde. Det är inte bara jag. Jag är inte ensam i det här. Det var betydelsefullt att någon såg hur man hade det, som sa ”att du orkar”.

Någon att tala med

Julias familj hade kontakt med en kurator under mammans sjukdom, men det var först efter mammans död som Julia kände sig mogen att prata.

– Även om det känns jobbigt så är det bra att prata med någon utomstående. Jag önskar att jag orkat göra det tidigare. Då kanske jag tagit tag i att prata med min mamma medan hon levde, säger Julia.

 

Trots att Malin var omgiven av syskon och kamrater som hon kunde anförtro sig åt valde hon att efter mammans död få professionell samtalshjälp. I tre månader besökte hon regelbundet kuratorn på den avdelning där mamman slutade sitt liv.

– Det hjälpte mig så mycket.

För trots förtroligheten med familj och vänner fanns det saker hon bara inte kunde förmå sig att prata med dem om.

– Dels var det ilskan över att just min mamma skulle behöva dö.

Det handlade också om obehag kring själva dödstillfället. Trots att hennes storasyster hade varit närvarande när hennes mamma dog och hon sagt att allt gick lugnt till var det svårt att släppa oron för hur mamman haft det.

– Kuratorn hade haft samtal med min mamma då hon var på avdelningen och kunde berätta att mamma känt sig väldigt trygg där hon var. Hon visste att det fanns sköterskor i närheten hela tiden. När hon sedan dog gick det fort. Det var en fridfull död. Det kändes väldigt skönt att veta.

 

Sofias vänner ryggade tillbaka då hon frågade ”Vad kommer att hända med mig om mamma dör?”.  Hon förstod tidigt att hon behövde stöd utifrån.

– Jag vill lösa mina problem själv. Så har det alltid varit. Men det är ju svårt när det är något så här allvarligt, säger Sofia.

Därför tog hon kontakt med en kurator. Det gjorde att hon fick hjälp att bena upp flera frågor.

– Ofta har man fler problem än bara att ens mamma är sjuk. Det kan vara vänner som inte förstår. Eller att det är svårt att hänga med i skolan. Då är det skönt att prata med någon som inte är inblandad inte är vän eller släkt, utan står utanför. Då behöver det inte bli så väldigt personligt och det tycker jag är skönt.

En helt ny tillvaro

Julia har, tillsammans med sin pappa och bror, flyttat till ett hus en bit från stan.

– Innan mamma dog berättade jag om flytten för henne. Jag ville lugna henne. Jag sa ”det kommer att bli bra”. Jag tror hon behövde höra det.

Förlusten av mamman har förändrat Julia för evigt.

– Jag är inte samma person. Jag har blivit mer rädd av mig och tänker att man inte kan ta något för självklart. Jag har redan varit med om allas värsta mardröm så man kanske skulle kunna tro att jag inte är rädd för något nu, men det är precis tvärt om. Så fort pappa känner sig krasslig blir jag orolig.

Hon saknar sin mamma varje dag.

– Ibland tycker jag väldigt synd om mig själv för att hon har lämnat mig, men sen blir jag arg på mig själv, för det är ju ännu mer synd om mamma. Hon var nästan alltid glad och uppåt. Hon som älskade livet tvingades lämna det så tidigt. Det är så orättvist.

 

När Malin hade problem anförtrodde hon sig alltid åt sin mamma.

– Hur det var att förlora henne går inte att beskriva. Ingen kände mig så bra. Vi hade ingenting osagt mellan oss. Jag sa att jag älskade henne varje gång vi sågs.

Malin går i andra ring i gymnasiet, men hon vet redan att hennes projektarbete i trean ska handla om det hon var med om under året då mamman dog.

– Jag vill nå ut. Det som hänt ska inte få bryta ner mig. Jag bryr mig inte om vad andra tycker. Jag gör det som känns rätt för mig, säger Malin.

Den här tiden har fått Malin att mogna.

– Jag tar inga småbråk om oväsentligheter. Jag har blivit starkare och klagar inte för småsaker och framför allt inte på andra människor. Samtidigt har jag blivit känsligare och mer vaksam på vilka jag kan lita på.

– Jag har hellre två bra kompisar än tusen vänner som jag inte vet om jag kan lita på. På så sätt har jag blivit lite kräsen. Jag vill inte vara vän med någon som bara finns där när det passar dem, säger Malin.

Malins mamma ville att hennes fem barn skulle hålla ihop. Vad som än hände så skulle Malin och hennes yngre syster fortsätta i skolan.

– Jag avlade ett löfte till henne. Därför har jag tagit skolan på så stort allvar, även om det ibland har varit jobbigt.

Sofia

Sofia bodde några månader hemma hos sin pappa. Hon hade fått byta mammans stora lägenhet till en lite mindre, men hon orkade inte ta tag i flyttkartongerna direkt.

– Nu mår jag bättre. Nu ser jag möblerna och de saker som var mammas som mina grejor. Och så har jag börjat jobba deltid, i hemtjänsten som mamma, säger Sofia.

Hon har ibland svårt att förstå att hennes mamma är borta för alltid, trots att ett halvår har gått.

– Min mamma har gjort mig så himla stark så jag tror att det kommer att gå bra för mig, men hennes död kommer nog alltid finnas med mig och kännas jobbig.

Sofias mamma gick till jobbet trots att hon hade cancer. Därför går Sofia till jobbet även de dagar hon inte känner sig så bra.

– Mamma är min förebild. Hon har lärt mig att man kan om man vill. Jag har fått lite djävlar anamma av henne, säger Sofia.

Senast uppdaterad:

5 september 2012 16:27

Skribent:

Lotta Bergman, journalist

Granskare:

Katti Björklund, 1177 Vårdguiden

Allt innehåll är granskat och godkänt av 1177 Vårdguidens redaktion. 1177 Vårdguiden svarar för innehållet med undantag för eventuella fel som uppstått i samband med överföringen till Bokavård.se.

1177 Vårdguiden logo Fakta och Råd från 1177 Vårdguiden
Samtalsterapi dygnet runt, alla dagar

Behöver du någon att prata med?

Våra utbildade terapeuter finns tillgängliga för dig när du behöver det som mest.
Dygnet runt alla dagar.

Läs mer och kontakta oss idag!

Till samtalsjouren

Kategorier

Få erbjudanden & nyheter!

Skriv in din e-postadress här för att få senaste nytt och bra erbjudanden från våra kliniker.

Var vänlig vänta...