www.bokavard.se
Just nu finns det fler än
4 500 bokningsbara tider
Bokavård.se blev listad bland sveriges 100 bästa sajter år 2015
Skriv ut artikeln

Reportage: När en förälder får cancer

Caroline var åtta år när hennes mamma fick bröstcancer. Först när mamman redan var frisk kom hennes reaktion. Då blev hon plötsligt livrädd för att förlora sin mamma.

Linnea blev inte särskilt rädd då hennes mamma fick cancer. Eftersom hennes pappa och mormor verkade lugna kände 12-åriga Linnea sig trygg, trots att hennes mamma grät.

Utåt förändrades 18-åriga Jessicas liv nästan inte alls när hennes pappa blev sjuk i cancer. Kompisarna, skolan, resor, fester och helgjobb fortsatte att uppta det mesta av hennes tid. Men inuti fanns en ständig oro och hon fick ta stort ansvar hemma.

Carolines reaktion kom flera år efteråt

Caroline var nio år då hennes mamma fick bröstcancer. ”Kommer du att dö” var det första Caroline frågade. När mamma sa ”nej” blev Caroline lugn.

– För mig var det värsta att hon tappade håret. Då märktes det ju att hon var sjuk. Det gjorde mig annorlunda och kändes pinsamt, säger Caroline.

Caroline bad sin mamma att inte hämta henne från skolan, trots att hon egentligen ville att hon skulle komma.

– Jag visste att om hon gjorde det så skulle killarna komma med gliringar och skratta åt mig.

Caroline tyckte att det blev konstigt att prata om sin mamma med kompisarna. De förstod inte riktigt. Det var även obehagligt att prata med deras föräldrar.

– De ställde konstiga frågor om vilken behandling mamma skulle få eller om hon skulle dö. Det var jobbigt att behöva svara på sånt som jag själv var osäker på, säger Caroline.

Mer tid tillsammans med mamma

Men allt var inte negativt. Carolines mamma, som var ensamstående, hade alltid jobbat heltid. Nu blev hon sjukskriven. 

– Plötsligt var hon alltid hemma då jag kom från skolan. Först kändes det konstigt, men efter ett tag så såg jag fram emot att komma hem. Nu kunde mamma ägna mer tid åt mig.

Behandlingarna som mamman fick var ansträngande för kroppen. Hon låg mycket i sängen och blev även mer lättretlig. För att underlätta för mamman ansträngde hon sig extra för att hjälpa till mer hemma.

– Även om mamma var trött hela tiden, så svarade hon på alla frågor jag hade. Hon sa som det var, utan att förstora. Jag var ju ganska liten, säger Caroline.

Under hela behandlingstiden bodde hennes mamma hemma. Carolines mormor hälsade ofta på. Mammans nya sambo fanns också där. När tumören skulle opereras bort blev mamman inlagd på sjukhus.

– Just då var jag hos en kompis och bakade pepparkakor. Mamma ville inte att jag skulle gå hemma med mormor, eftersom hon var så orolig. Jag gjorde en speciell pepparkaka till mamma. Den hängde i köket i flera år, tills hon blivit friskförklarad.

Saknade jämnåriga att prata med

På sjukhuset fanns en kurator som Caroline fick samtala med. Hon gav Caroline en lättläst bok som förklarade vad cancer var. Det var en bok med många bilder, diagram och berättelser.

– Den tar jag fortfarande fram ibland för att titta i.

Caroline kände att hon ville vara stark inför sin mamma.

– Mamma var ledsen, och jag tog gärna hand om henne. Jag ansåg att det var mitt jobb och jag gjorde allt jag kunde. Jag trodde att det skulle hindra henne från att dö.

Det Caroline saknade allra mest var andra jämnåriga som förstod. Hon önskar att det funnits en stödgrupp för barn med sjuka föräldrar.

– Ingen av mina kompisar hade haft en sjuk mamma.

Caroline ville följa sin mamma överallt

Mamman fick cytostatika och strålbehandling och blev bra. Allt återgick till det vanliga, även om mamman fortsatte att vara sjukskriven. Bara de allt glesare kontrollerna påminde om cancern. Det hade gått några år. Caroline hade hunnit bli elva år. Då slog plötsligt rädslan ner som en blixt från klar himmel.

– Jag blev superparanoid kring allt som rörde mamma. Om mamma inte kom hem när hon skulle var jag övertygad om att hon hade blivit påkörd av en bil. När hon skulle till doktorn ville jag absolut följa med, även om det gällde öronen. Jag var livrädd att de skulle upptäcka något farligt. Varje dag var i skolan så oroade jag mig för att hon skulle ramla i trappan och bryta nacken. Vissa dagar sprang jag hem från skolan för att kolla så att hon var okej. Jag var övertygad att hon skulle dö, berättar Caroline.

Vill finnas till för andra i kris

Idag är Caroline 17 år. Den intensiva oron har släppt, men hon känner samtidigt att hon kanske aldrig hittar tillbaka till den trygghet hon kände innan.

– Livet kan förändras så fort. Jag är stolt över att min mamma och jag harverkligen uppskattat att hon var så öppen när hon svarade på mina frågor. Det har gjort det lättare för mig att hantera det.

Mammans sjukdom har gett Caroline erfarenheter och kunskaper om livet som gör att hon ibland känner sig äldre än sina jämnåriga.

– Jag har lärt mig att man måste finnas för andra som befinner sig i kris.

Genom sin mammas engagemang i en bröstcancerförening har hon mött många sådana människor, även om de flesta inte varit i hennes ålder.

– Jag tycker om att finnas för andra som behöver stöd. Jag vet att det kan göra skillnad, säger Caroline.

Linnea skrev sånger för att bearbeta

Linnea började skriva låtar när henne mamman blev sjuk i cancer. Hon sjöng för att bearbeta sina känslor och för att trösta sin mamma. Idag går Linnea på ett musikgymnasium.

 Linnea var 12 år när hennes mamma fick bröstcancer. Trots att det var fem år sedan minns hon fortfarande den allvarliga stämning som fanns i huset den dagen hennes mamma hade fått veta att knölen i bröstet var cancer.

– Kanske var det för att jag var så ung som jag aldrig tänkte att mamma kunde dö. Jag var väldigt optimistisk, berättar Linnea.

Linnea hade dessutom en kamrat vars mamma också hade cancer. Det bidrog till känslan att det skulle ordna sig.

Den första tiden grät Linneas mamma mycket.

– Det var väldigt jobbigt, säger Linnea.

Tog hand om varandra

Hon tyckte synd om sin mamma, men var inte rädd. Hon kände sig hela tiden trygg. Hennes mormor, pappa och två äldre syskon fanns alltid nära. Om de var oroliga så visade de i alla fall inte det för Linnea.

– Vi har alltid tagit hand om varandra i min familj.

Linnea försökte trösta sin mamma när hon var ledsen, bland annat genom att sjunga egenkomponerade sånger.

– Det var väl ett sätt att bearbeta det på.

I olika perioder låg mamman på sjukhus. Då ryckte deras mormor in och tillsammans med Linneas pappa såg till att barnens liv flöt på som vanligt, vid sidan av besöken på sjukhuset.

– Jag lekte med kompisar och gick i skolan, men det fanns också ständigt en liten oro för mamma.

Som Linnea minns det var det mest kompisarnas frågor som ibland störde henne.

– De kom fram och frågade hur mamma mådde. Det kändes genant och jag låtsades som inget alls och börja prata om något annat.

Insikten om riskerna kom efteråt

Linnea hade valt att bara berätta för några få, men tydligen hade även andra hört att mamman var sjuk.

– Jag har aldrig varit den där jättepratiga typen som velat att alla ska veta allt.

Först några år efter att hennes mamma tillfrisknat förstod Linnea vidden av mammans sjukdom. Då avled hennes kompis mamma i cancer.

– Det kändes fruktansvärt, absurt och orättvist!

Jessica berättade inte för någon i onödan

Trots att Jessicas skolarbete påverkades av hennes pappas cancer berättade hon ingenting för lärarna. Ibland blev hon sen till skolan eftersom hon hjälpte sin pappa, men hon drog hellre en lögn än att förklara varför. 

Jessica hade varit på en klassresa i Spanien. Uppfylld av resan möttes hon av allvarliga miner vid hemkomsten. Hennes pappa hade fått beskedet att han hade cancer i matstrupen och magsäcken. Hennes första tanke var att han skulle dö.

– Min uppfattning var att cancer var något som få överlevde. Framför allt var jag rädd att de hade upptäckt pappas cancer för sent, berättar Jessica vars farfar avled i cancer av just den anledningen.

Familjemedlemmarna handskades väldigt olika med sin oro. Jessicas mamma och storasyster ville prata och gråta för att bearbeta oron.

– Jag reagerade helt tvärtom. Jag ville helst tänka på cancern så lite som möjligt. Jag antar att det var ett sätt att förneka det.

Spänningar i familjen

Jessica och hennes mamma hade plötsligt konflikter om det mesta, stort och smått.  

– Det var så underligt. Vi hade nästan aldrig bråkat tidigare, säger Jessica.

Grälen handlade till stor del om deras olika sätt att hantera sjukdomen.

– Mamma frågade ”Känner du ingenting alls för att pappa är sjuk”. Hon ville ruska om mig för att jag skulle visa mer känslor. Jag blev ledsen över att hon ens tvivlade på det.

Jessica berättar att hennes mamma ibland låste in sig i sovrummet och talade i telefon med väninnor.

– Hon beklagade sig och grät. Det var inte så kul att sitta utanför och lyssna på. Det kändes tråkigt att hon inte pratade med mig istället.

Det tog två veckor innan Jessica berättade för någon utomstående att hennes pappa var sjuk.

– När jag berättade det kändes det som om det var något jag hittat på. Det var så overkligt. Jag kände ingenting, säger Jessica.

Ville vara stark inför pappan

Jessica har alltid stått sin pappa nära. När det var fotbollsträning eller match var det han som skjutsade och hämtade. De har en ordlös förståelse. Jessica tror den hör ihop med att de är ganska lika.

– Jag skulle aldrig klara att förlora pappa. Det var nog därför jag inte ville prata om det. Pappa är inte heller så bra på att visa känslor, men om jag är ledsen går jag gärna in och gråter i hans famn. Vi behöver inte prata så mycket, säger Jessica.

När Jessicas pappa blev sjuk förlorade hon sin plats för tröst just som hon behövde den som mest.

– Under sjukdomsperioden försökte jag alltid visa mig stark inför pappa. Jag grät aldrig inför pappa, men då vi kom ut ur hans rum på sjukhuset och fram till hissarna kom tårarna.

Jessica hade bokat en resa till Turkiet tillsammans med sina tjejkompisar långt innan hennes pappa blev sjuk. De skulle resa ett par dagar efter att han skulle genomgå en stor operation.

– Mamma ville att jag skulle avboka resan. Hon tyckte att jag borde vara hemma och stödja familjen. Hon tjatade en massa, men jag ville verkligen åka.

Oroligt att vara bortrest

Jessicas pappa var pigg då hon reste, men det kändes ändå svårt att skiljas.

– När det var dags att säga adjö rann en tår utefter pappas kind. Det är enda gången jag sett pappa gråta. Kanske mådde han inte så bra i alla fall, säger Jessica.

Några dagar efter Jessica hade åkt försämrades hennes pappas tillstånd. Det var osäkert om han skulle överleva. Läkaren uppmanade familjen att ta kontakt med Jessica.

– Vi låg och sov när min faster ringde. Jag förstod att det var illa eftersom de ens övervägde att ringa. Det var väldigt jobbigt. Jag grät, säger hon och tycker att det var tur att bara två dagar återstod av resan.

Sa inget till lärarna

Pappans tillstånd stabiliserades efter ett par veckor, men han fick flera komplikationer och blev kvar över sex månader på sjukhuset. Väl hemma igen behövde han mycket hjälp. Han kunde inte äta på vanligt sätt utan måste få sondmatning, det vill säga få näring via en slang.

– Innan jag gick till skolan brukade jag sondmata honom. Det tog tid och ibland blev jag sen till skolan, men det är inte direkt något man berättar inför hela klassen.

Jessica har alltid gjort bra ifrån sig i skolan. När pappan var sjuk sjönk hennes resultat. Ändå berättade hon ingenting för sina lärare.

– Det kändes som en dålig ursäkt. Ingen av lärarna frågade heller varför det gick sämre för mig, men det var okej för jag ville ändå inte tala om det, säger Jessica.

Men så var det dags för nationella prov i svenska.

– Jag satt med provet framför mig, men jag kunde bara inte få ur mig någonting. Då blev jag till slut tvungen att berätta.

Ville ogärna lämna pappa ensam

Eftersom Jessicas mamma jobbar oregelbundna tider var Jessica ofta hemma ensam med sin pappa. Jessica oroade sig när hon gick ifrån honom. En gång ropade hon hej då till sin pappa från nedervåningen. När han inte svarade antog hon att han somnat framför teven. Jessica hade inte varit borta länge när hon fick ett sms från sin granne.

­– En ambulans stod utanför vår dörr. Då fick jag panik.

Hennes pappa hade fått en kraftig blödning. Jessica kände sig ansvarig för det som hänt eftersom hon inte gått upp och kontrollerat varför han inte svarat då hon gick ut.

– Efter det ville jag ogärna gå ifrån honom på kvällarna, utan sa ofta nej till kompisarna eller såg åtminstone till att pappa och jag åt tillsammans innan jag gick.

Svårt att förstå varandras olikheter

Jessica har inte behövt eller velat ha någon utomstående att tala med kring sin pappas sjukdom. Ibland har hon berättat för någon av sina kompisar när något har varit jobbigt.

– Men ingen av mina vänner har varit i samma situation. De har aldrig riskerat att förlora en förälder. Hade de haft liknande upplevelser kanske jag hade kunnat öppna mig mer.

Jessica har hela tiden haft sin mamma och syster att tala med, men ändå känt sig väldigt ensam.

– Vi har ju gått igenom det här tillsammans, men eftersom vi har så olika sätt att hantera det har det inte alltid varit lätt att trösta varandra.

Idag, två år efter cancerbeskedet, är Jessicas pappa bättre. Behandlingen har haft effekt. Cancern verkar vara borta, men oron att den ska komma tillbaka finns alltid där. Dagarna före en kontroll behärskar rädslan familjen.

­­– Pappa är frisk, men det kommer att dröja ett bra tag innan jag slutar hålla ett vakande öga på honom.

Senast uppdaterad:

5 september 2012 16:29

Skribent:

Lotta Bergman, journalist

Granskare:

Katti Björklund, 1177 Vårdguiden

Allt innehåll är granskat och godkänt av 1177 Vårdguidens redaktion. 1177 Vårdguiden svarar för innehållet med undantag för eventuella fel som uppstått i samband med överföringen till Bokavård.se.

1177 Vårdguiden logo Fakta och Råd från 1177 Vårdguiden
Samtalsterapi dygnet runt, alla dagar

Behöver du någon att prata med?

Våra utbildade terapeuter finns tillgängliga för dig när du behöver det som mest.
Dygnet runt alla dagar.

Läs mer och kontakta oss idag!

Till samtalsjouren

Kategorier

Få erbjudanden & nyheter!

Skriv in din e-postadress här för att få senaste nytt och bra erbjudanden från våra kliniker.

Var vänlig vänta...