www.bokavard.se
Just nu finns det fler än
2 600 bokningsbara tider
Bokavård.se blev listad bland sveriges 100 bästa sajter år 2015
Skriv ut artikeln

Reportage: Vår tonåring har adhd

Sammanfattning

Det är en solig höstdag. Martins mamma Sophia kommer lite sent eftersom hon hade problem att hitta parkering. Med takeaway-kaffet i högsta hugg slår hon sig ner bredvid Martins pappa, Josef och så börjar de berätta. Josef förklarar att de gärna vill berätta om sina upplevelser av att ha en son som har adhd.

Det märks att de har pratat om det här mycket, de avslutar varandras meningar och verkar fullständigt överens på alla punkter. Trots att föräldrarna är separerade sedan flera år framstår de som ett sammansvetsat team.

– För oss fungerar det mesta väldigt bra, adhd behöver inte bara innebära problem. Vi kanske kan inspirera och skänka hopp till den som just nu känner att det aldrig kommer att bli bra. För oss är det viktigt att vara öppna och berätta om det här. Det är faktiskt vi som sätter skammen annars. Josef och jag är väldigt olika som personer och har en öppenhet inför olika personlighetsdrag, berättar Sophia.

Kan ni berätta lite om Martin?

– Martin är snart 15 år, en tonåring. Han har mycket energi och är full av idéer och liv i kroppen. Han fick börja klättra i klubb ett år innan han hade åldern inne. Annars skulle han ha klättrat på farliga berg ute tänkte vi.  Han tog dykarcertifikat när han var 10 år. Vi har precis kommit hem från en resa där han åkte iväg själv och dök. Han fick väldigt mycket beröm av dykinstruktören som han dök med att han var så duktig. Det var roligt att höra.

– Hans adhd gör bland annat att han har problem med konsekvenstänkande och impulskontroll. Han vill testa saker, som att se hur många gånger man kan springa över motorvägen innan lastbilen kommer. Han har också svårt med konflikthantering och det sociala spelet. Han kan säga elaka saker till sin syster, kalla henne ”jäkla subba” bara för att hon ber honom att flytta lite på sig. Det kommer automatiskt, han kan inte hejda sig.

Sophia berättar om sin lillebror, som inte fick någon diagnos men hade många av de drag som hon känner igen hos Martin.

– Jag känner igen så mycket. På den tiden visste man ju inte så mycket om det här, men jag minns hur han behandlades i skolan. Han fick höra många hårda ord och fick ofta stå ute i korridoren. Han har ofta blivit felaktigt utpekad som bråkstake. Det är viktigt för oss att Martin inte behandlas på det sättet.

Hur gammal var Martin när ni började förstå att han hade svårigheter?

Sophia och Joseph skrattar lite och tittar på varandra.

Det är i skolan det blir ett problem

– Martin är vårt andra barn av tre. Vi har alltid vetat att han är annorlunda. Sen kan man ju välja att se det som problematik eller personlighetsdrag. Vi har valt att se det som personlighetsdrag, för alla är vi olika. Det är i skolan det blir ett problem.

– Han hade mycket energi som liten och gillade inte förändringar. Det gick inte att möblera om hemma. Att flytta på en blomkruka eller byta gardiner var för stora förändringar för honom.  Det gjorde också att han var svår att lämna bort och vi fick fasa ut hans kläder, minns Josef. Först la vi dem i garderoben, sen i förrådet. Han kunde fråga efter ett par byxor ett halvår senare. Strumpor som gick sönder fick inte slängas.

Hur märks det att han har problem med det sociala spelet?

– Martin har väldigt svårt för orättvisor och när man pekar ut honom för något han inte gjort. Med hans kompisar är det oftast inget problem och vi föräldrar har ju förmånen att han tycker om oss ändå, trots att vi inte alltid kan vara rättvisa. Det största problemet blir i skolan med alla auktoriteter som finns där. Han förväntar sig att de vuxna i skolan ska leva upp till hans förväntningar om hur vuxna är. Vi måste förklara för honom att de är människor de med.

Sophia berättar om en händelse som blev fel.

– Det var en vikarie som skulle ha klassen, och jag förstår att det inte är lätt att komma in i en ny klass med elever som testar alla gränser. Vikarien råkade säga till Martin att om han fortsatte på det sättet skulle han aldrig få ett riktigt jobb. Då tappade Martin respekten för vikarien på en gång, trots att vikarien bad om ursäkt flera gånger.

– Det är inte heller alltid han uppfattar alla de små oskrivna reglerna som finns. Han kommer ofta på det i efterhand och tycker att det är jobbigt. Han känner ofta ånger, blir ledsen och undrar varför alla andra lyckas men inte han. Så det är klart att då bråkar vi inte om det som hänt utan samtalar och försöker komma fram till hur han ska göra nästa gång någonting liknande händer förklarar Josef.

– Det märks även i sociala sammanhang där han inte känner sig trygg, fortsätter Sophia. Oj så många kalas där vi har vänt i dörren och gått hem. Han har inte klarat av att bli lämnad ensam på kalas, och det blir ju pinsamt för en 5-åring, när alla andra stannar utan sina föräldrar. Han började tacka nej till kalas på en gång istället.

Hur fungerar relationerna i familjen?

– Hans syskon har ju förstått att det inte är någon idé att bråka om saker. Häromdagen flyttade jag köksbordet så det stod annorlunda, berättar Sophia.  Martin sa direkt ”Jag måste sitta på stolen mot väggen, för jag har adhd och jag måste sitta där”. Då säger hans syskon bara ”ok”, du väljer först. De har lärt sig att välja sina strider.

– Bröderna är väldigt olika, det tror vi är bra. Lillebror är väldigt lugn, precis som sin pappa, medan Martin har ärvt mitt temperament och livlighet. Det har hjälpt dem att inte jämföra sig så mycket, de har istället kompletterat varandra väldigt bra, konstaterar Sophia.

Diagnos och utredning

När fick han diagnosen och hur gick det till?

– Där vi bor behövde skolan få bekräftat att han hade en diagnos. Då kunde han få mer resurstimmar, förklarar Sophia. Vi tog kontakt med BUP när han var 11 år och sa att vi behöver få veta vad det här är så vi kan ställa högre krav på skolan.

Själva utredningen tog inte så lång tid, några månader.

– Vi var öppna mot Martin under hela utredningen och förklarade att det här gjordes för att kunna ge honom rätt stöd, berättar Josef.

– Det var en bekräftelse att få diagnosen, vi visste ju det här redan. Men det blev också en sorg, för det är ju ett slags funktionshinder. Man kan beskriva det som att ha ett barn utan ben som sitter i rullstol, men hans rullstol syns inte. Vi började också fundera på hur det skulle bli när han blev vuxen.

Hur reagerade Martin på diagnosen?

– Han sa direkt att ingen skulle få veta det här, vi skulle inte berätta för någon, det var bara vi som skulle veta. Barn vill ju inte vara annorlunda.

Sophia fortsätter, med tårar i ögonen:

– Han hade sett en tröja som han ville ha, en tröja med ACDC-tryck fast med ADHD. Vi beställde den och leveransen kom samtidigt som hans storasyster skulle ta studenten. Då sa han plötsligt att han ville ha den där tröjan på sig. Så han hade den på sig inför alla som var där. För oss blev det en så stor grej att han tog initiativet och vågade visa det här.

Martins pappa ler stort när han fortsätter.

– Den där tröjan har han haft på sig jättemycket, han har även köpt en likadan keps.

Äter Martin någon medicin?

– Ja, Han började med medicin i 6:an. Det är ju många som inte tycker att det är ok att medicinera. Nyligen testade han faktiskt tre dagar utan medicin. Han har blivit äldre och känner att han vill vara med och bestämma, ta makten över sin medicinering och vi mötte honom halva vägen istället för att bara säga nej. Det var bara han och hans ansvarspedagog och socialpedagog som visste att han inte tog sin medicin. Första dagen hörde vi ingenting, inte andra dagen heller men tredje dagen kom en drös med e-mejl från skolan. Mejlen var fulla av signaler att någonting var fel. Det var nyttigt för oss alla att förstå att medicinen fungerade. Skolan fick se hur det skulle vara om han inte tog sin medicin.

– Han äter inte medicin på helger och lov. Hemma har vi inget behov av medicin. Han tycker också att han blir loj och drogad av den, så ibland är det skönt att få ta en paus från dem. Han äter det för att klara av sin dag i skolan. Det är som att vissa behöver ha hörapparat på sig ute på stan, men inte hemma. Vi jobbar mycket med att han är som han är och att han måste lära sig att leva med sina förmågor och hantera dem. Visst, vi kan sätta honom på medicin till han blir 18 men vad händer sen om han beslutar sig för att inte fortsätta?

Vad finns det för stöd

Vilket slags stöd fick ni efter diagnosen?

– Utredningen visade att Martin har väldigt hög intelligensnivå, samtidigt som arbetsminnet, att kunna komma ihåg information en kortare tid, ligger i botten. Det blev problemet när de första betygen kom.

– Martin fick inga extra resurser i 6:an. Lärarna kunde inte riktigt förstå att han hade en diagnos.  För dem var han ju bara den där lilla bråkstaken som hade blivit större och kaxigare. Vi kände att vi hade gjort vad vi kunde men att skolan inte mötte upp oss,.

– Det blev ett riktigt jobbigt år. Han hamnade i dåligt umgänge, vilket inte är bra när man har dålig impulskontroll och bristande konsekvenstänk. Han provade alkohol och cigaretter.

– Martin och en annan kille skar sönder kläder och stövlar på skolan och blev polisanmälda för skadegörelse.  Vi blev kallade till Socialtjänsten för uppföljning. Det blev som en väckarklocka för både oss och Martin.

– Idag är vi glada för att det hände, berättar Sophia. Vi fick träffa en polis som sa till Martin att han inte borde vara där. Han såg att Martin inte var en bråkstake, utan bara hade hamnat i dåligt sällskap. Händelsen ledde till att Martin slutade umgås med den andra killen, och det var tydligt att han ångrade vad han hade gjort. Det var en lättnad att se att han förstod rätt och fel, och att han kände ånger. Och att han hade förmågan att känna empati.

– Våren i 6:an fick han sin första socialpedagog. Informationen från skolan förbättrades och blev anpassad efter Martins behov. Vi fick bättre struktur på allt. Då blev det lätt att övertyga skolan att det var så här vi måste jobba. Det kändes som att han fick sluta mellanstadiet med värdighet, det var skönt för oss alla.

Det finns så mycket kunskap och bra saker, om man har möjlighet att ta till sig den.

– På högstadiet blev samarbetet med skolan bra från början. Han fick vara med och bestämma vem han ville ha som ansvarslärare. Vi fick reda på saker i tid så att han kunde förbereda sig ordentligt. Vi hade ett möte med alla pedagogerna på skolan före skolstarten. De fick träffa Martin och veta vad han behöver för att det inte ska bli jobbiga situationer. Om Martin känner sig felbehandlad blir han som en stenstaty och tappar på en gång förtroendet för den han pratar med. Han är väldigt långsint så det leder till stora problem. Men det finns bra och enkla sätt att undvika de situationerna berättar Sophia.

– Till exempel att prata med honom i enrum, inte inför hans klasskamrater. Det var en lärare som glömde det och frågade om Martin hade tagit sin medicin den dagen, så att hans kompisar hörde. Då kände Martin sig väldigt utpekad och tappade genast förtroendet för den läraren.

– Att få veta förändringar tidigt hjälper också. Då kan han förbereda sig ordentligt. Han har ingen ”egen” pedagog, men det finns en grupp specialpedagoger som finns till för ett antal barn. Pedagogerna informerar till exempel om förändringar i tid och hjälper honom att förbereda sig.

– Nu för tiden har vi en öppen kommunikation med skolan. Martin läser alla e-mejl mellan oss och skolan. Om någonting måste tas mellan fyra ögon så får de ringa oss.

– Vi har inte tagit några konflikter om saker som sker i skolan direkt med andra föräldrar, berättar Joseph, det är bättre om det går via skolan. Sedan kan de andra föräldrarna gärna vara med på ett möte. Men vi är noga med att aldrig bråka. Ibland har det varit tufft. Vi har fått ta mycket skit från andra föräldrar. Det har också hänt att de andra föräldrarna inser att deras barn är lika skyldiga som Martin.

– När vi gjorde utredningen så hade vi 800 mejl med oss till psykologen, till största delen negativ kommunikation mellan oss och skolan. Allt från tuggummituggande på lektioner till tjafs i matsalen. De senaste två åren har vi fått en bråkdel så många mejl, och numera är det mest konstruktiva diskussioner och väldigt få ”tråkmejl”.

Vad har ni fått för stöd?

– Vi har haft jättebra läkare och sjuksköterskor, berättar Sophia. BUP har varit fantastiska. Hela familjen har fått psykologhjälp, Martin har fått lära sig impulskontroll hos en terapeut. Hans lillebror har fått psykologhjälp för att kunna förstå hur det här påverkar honom. Vi har även fått jättebra hjälp på adhd-center dit hans lärare också fick komma på information.

– Försäkringskassan har också varit jättebra. Vi har fått vårdnadsbidrag och förlängd vab. Det har gjort att vi kan täcka upp på somrarna, och för alla möten vi måste gå på med skolan.  

Det märks att det här är ett ämne som engagerar föräldrarna. De pratar i munnen på varandra och lyser upp av glädje när de berättar om all hjälp de har fått. Men så blir Joseph allvarlig.

– Det finns så mycket kunskap och bra saker, om man har möjlighet att ta till sig den. Många berättar ju inte för sina barn att de har adhd. Eller för skolan. Det tycker jag är fel. Man måste våga vara öppen med sin diagnos för att kunna ta del av allt stöd.

– Det finns många ställen i samhället där funktionsnedsatta får extra förmåner. Jag kanske inte ska berätta det här, säger Sophia och skrattar, för då blir det väl rusning dit i sommar, men på Gröna lund får Martin åkband och får gå före i kön. Det är gratis för den som är ledsagare också. Det hade han kanske inte behövt, han klarar att stå i kö, men det är ju skönt att hans adhd kan leda till positiva saker ibland.

Oron inför framtiden

– Vi kan inte förbereda Martin på allt i livet men vi försöker tänka på och planera inför det mesta som kan hända. Nu vill han ha moppe. Vad händer då om polisen stoppar honom, kommer han att stanna då eller kör han iväg? Vi är noga med att han inte kan skylla på sin diagnos. Det är en förklaring till ett beteende men det ursäktar inte beteendet.

– Det är viktigt med en bra balans, och vi väljer våra strider. Om vi begränsar honom för mycket blir det för mycket konfliker och han gör allt bakom vår rygg. Så öppenheten är viktig och vi hoppas att den fortsätter när han blir vuxen.

– Han ska inte skada sig själv och inte skada andra, det är grundregeln, säger Sophia allvarligt. Förra sommaren ville han till exempel cykla med BMX:en från en ångbåtsbrygga ut i vattnet och det fick han. Men så fick han dyka ner och hämta den sen också.

– När han fyller 18 får han ta ställning till om han vill att vi ska ta del av läkarjournaler. Vi tänker att om vi är öppna med allt nu så kommer han också att vara det sen. Det här är ”vårt projekt” och vi är hans stöd i de här frågorna.

– Han har fått ett bankkort nu för att kunna lära sig hantera det. Hittills har allt gått bra.

– Vi har pratat mycket om att man inte blandar medicin och alkohol, narkotika eller energidrycker. Där är det tvärnej. Han får inte heller sova över hos kompisar om vi inte pratat med föräldrarna. Vi åker och hämtar honom var han än är alla tider på dygnet.  Men såklart finns oron där. När han är 20 och åker på finlandskryssning med sina vänner, hur ska han då kunna säga nej? Men vi gör det vi kan nu.

Råd till andra föräldrar

  • Berätta för barnet, berätta för skolan, berätta för omgivningen – det finns mycket hjälp att få men man måste våga vara öppen och inte stigmatisera det här själv.
  • Våga be om hjälp. Hamna inte i offerrollen. Visst man kan sitta och tycka synd om sig själv och barnet men det hjälper ju ingen. Man kan inte låta adhd-diagnosen påverka och svärta ner allt i livet.
  • Jobba med att det är personlighetsdrag. Vi är alla olika med olika förutsättningar. Lyft fram det positiva. Ta vara på förmågorna.
  • Hitta aktiviteter som både tröttar ut och stimulerar barnen, fysiskt och mentalt. Vissa barn spelar hockey sju dagar i veckan och får utlopp för sin energi där. Andra trivs bättre med TV-spel som stimulerar dem. Hitta det som passar er bäst.
  • Träffa vuxna som har adhd. Många av egenskaperna fungerar inte så bra i skolan men jättebra i yrkeslivet. Visa att bara man kommer ut från den här stelbenta fyrkantiga grundskolan så kan man börja använda sina förmågor.
  • Ha en dialog med skolan. Ert barn kan inte få alla resurser. Välj det som är viktigast för er och be om det.
  • Välj era strider hemma. Vi bråkar inte om mattider. Han får äta när han är hungrig. Martins medicin gör att han inte blir hungrig på dagen så ibland går han upp på natten och äter och det får han göra.
  • Läs på om era rättigheter. Mycket är skrivet på ett krångligt sätt. adhd-center har jurister och psykologer som kan hjälpa dig. Riksförbundet Attention har också bra information.
  • ”Fantastiska föräldrar” är en Facebookgrupp för föräldrar med barn som har adhd. Därifrån har vi fått jättemycket bra stöd och tips. Där kan man skriva om saker som händer och alla förstår vad man menar. Till exempel när Martin slutade ha de mjukisbyxor han haft varje dag de senaste åren och började vilja ha jeans.  När vi skrev det på forumet fick vi genast 50 likes.     

Senast uppdaterad:

21 april 2015 11:17

Skribent:

1177.se

Granskare:

Ida Friedmann, 1177 Vårdguiden

Allt innehåll är granskat och godkänt av 1177 Vårdguidens redaktion. 1177 Vårdguiden svarar för innehållet med undantag för eventuella fel som uppstått i samband med överföringen till Bokavård.se.

1177 Vårdguiden logo

Få erbjudanden & nyheter!

Skriv in din e-postadress här för att få senaste nytt och bra erbjudanden från våra kliniker.

Var vänlig vänta...